davecharlesmorrischa

Tillbaka i stan för åtminstone en dag, så man får väl passa på att skriva när man ändå är här :)
  Jag har haft ett fantastiskt lov så här långt, men läget just nu kunde ha varit bättre. Jag har stukat foten och kan inte gå. Det suger verkligen. Särskilt med tanke på att Moa och jag fick avbryta vår underbara cykelsemester på Öland! Eller underbar och undebar...

Dag 1
  Första dagen ösregnade det konstant. Moa hade ingen luft i däcken, vi fick packa om cykelkärran tre gånger på grund av snedbelastning, däcket på cykelkärran lossnade, fästet på cykelkärran gick sönder, jag blev attackerad av en flock flugor o.s.v. Vi klarade dock ut allt tillslut och kunde slå läger mellan en jordgubbsåker, en bönåker och en potatisåker. Enda bonusen den dagen var att vår campingplats låg nära ett dass. Självklart fick vi också en massa erfarenhet av att hantera problem i regn också.

Dag 2
  Denna dagen var betydligt bättre än dag 1. Det var uppehåll på morgonen, men när vi kom till Mörbylånga startade det regna igen. Hjulet på cykelkärran höll på att lossna igen, men vi lyckades fixa det även denna gång. Till lunch åt vi halvkall ravioli och köttbullar. Ett litet tips: Varm ravioli är att föredra.
  På eftermiddagen cyklade vi över Allvaret. Det var soligt och troligtvis det bästa på hela resan. Innan mörkret föll slog vi läger bakom en övergiven lada med fantastisk strandutsikt. Till kvällsmat åt vi korv och potatismos och chockladmjölk. Jag skulle salta mitt potatismos men råkade ta sockret i stället, det smakade skumt. Vi åt också mackor med Ädelost och baconost på, om detta skrev vi en mycket fin sång.
  Natten kunde även den ha varit bra om jag inte hållt på att frysa ihjäl. Framåt gryningen fick jag dock låna Moas betydligt varmare sovsäck.

Dag 3
  En förrödande motvind blåste över fälten. Vi åt frukost, sjöng vår sång, hälsade på några kor och cyklade sedan vidare. Vid elvatiden kom vi tillslut fram till vårt mål; Eketorps borg! Där stannade vi så gott som hela dagen, vi skjöt pilbåge (jag sög, men Moa var grymt bra), vi bakade bröd, hade på oss hjälm och ringbrynjor, gick på guidning, klappade grisarna, hade kuddkrig (Moa fuskade, JAG var grymt bra) och åt makaroner och köttfärssås utanför entrén. 
  Efter vi åkt därifrån började vi leta efter en ny lägerplats (det var fortfarande motvind). Vi övervägde att sova i en väderkvarn, men det var för smutsigt, för trångt och för många uppstående spikar. Vi åkte därför in på en avtagsväg istället för att slå läger i en ko/hästhage.  
  Hästarna var extremt nyfikna på våra cyklar och grejer. De välte cyklarna, bet i min cykelsadel, åt nästan upp Moas baklyse och slickade på mina skor. När vi satt upp tältet och fått in alla grejer i det bestämde vi oss för att rida på hästarna. Det känns väldigt korkat så här i efterhand, men just då kändes det som en bra idé. Innan jag fortsätter berätta, kanske jag ska klargöra vissa saker; 

• Jag har aldrig gått på ridskola utan bara tagit en kort kurs i skolan.
• Moa har inte ridit sedan hon var liten.
• Hästarna i hagen var helt okända för oss och vi visste inte ens om de var inridna eller över huvud taget ridhästar.
• Jag är något av en idiot.
• Moa vet det och använder alltid mig som försöksperson inna hon själv ger sig på nått.
• ... Hon är dock lika galen som jag.
• Jag är lite av en stammis på akutmotagningen.

  Sådär ja, nu fortsätter jag. Jag satte mig alltså upp på hästen, den var ganska liten så det var inget problem att komma upp. Hästen börjar röra sig snabbt framåt. Jag får panik och lutar mig framåt för att ta tag i något. Hästen börjar springa ännu snabbare. Jag glider av (hästryggar är förvånansvärt hala), sätter ner ena foten i marken, ramlar ihop och börjar skratta hysteriskt. Anledningen till att jag skrattar är att jag inte vet om jag ska göra det eller gråta. Moa springer fram och är orolig. Hästarna kommer fram och görjar lukta på mig, en verkar försöka äta upp mig och jag utvecklar en tillfällig fobi för hästar. Jag kommer fram till att jag har fruktansvärt ont i foten och inte kan gå. Med Moas hjälp hoppar jag fram till en sten och lägger foten i högläge. Jag ringer pappa och ber honom hämta oss. Moa börjar packa ihop våra grejer.
  Nu börjar en av de mest bissarra händelserna i mitt liv. Jag ligger helt hjälplös i en öländsk hage och knaprar på lite daim och några brända mandlar. Jag känner mig lite som en mask och varje råmande eller gnäggande får mig att rycka till av skräck och ropa på Moa. Då uppenbarar sig en hel koflock på kanske 50 individer, alla står dom och kollar på mig. Hästflocken kommer också galloperande. De var tre från början, nu var de närmare 10. Och som om detta inte vore nog så anlände det ännu fler kossor till platsen, jag var helt omringad och har aldrig förr kännt mig så hjälplös. Moa räddade mig dock genom att låtsas vara neandertalare och fösa iväg alla!
 
Jisses, nu tjatar alla att vi måste åka tillbaka till sommarstugan. Jag skriver nästa gång jag är i stan, hoppas jag sluppit kryckorna då (inte för att jag inte förtjänar dem, men det är sjukt jobbigt att hoppa omkring), ha det så bra tills dess! :)